EU:s trovärdighetskris kan inte informeras bort

EU-kommissionen har nyligen lagt fram ett förslag till hur kommunikationen med medborgarna ska förbättras. Men EU:s problem är inte avsaknaden av kommunikation utan bristande trovärdighet.

I Margot Wallströms “Vitbok om EU:s  kommunikationspolitik” är problemställningen “klyftan mellan EU och medborgarna”. Klyftan skall överbryggas genom att “dra in medlemsstaternas myndigheter och organisationer på alla nivåer i ett långsiktigt arbete”. Någon direkt kontakt mellan EU och medborgare är det således inte tal om. Fastän kanske ändå.

I nästa andetag föreslås nämligen “en helt ny strategi”. Målet är då att “människor från alla samhällsskikt bör få riktig och fullständig information om EU och kunna vara säkra på att EU-institutionerna lyssnar till deras synpunkter och problem”. Utomordentligt!

För det krävs att kommunikation blir “ett eget politikområde” och ett “politiskt ledarskap” som utnyttjar den nya teknikens möjligheter. En slutsats som osökt leder tankarna till världens en gång mest effektiva och skrämmande propagandamaskineri.

En genomgående uppfattning i vitboken är, att med debatt och information kan medborgarnas EU-motstånd betvingas.

Är det säkert? Avgörande är nämligen, vilket slags information som ges, och hur den ges. Dagens förhållanden är oacceptabla i en demokrati. Det kanske mest upprörande för luttrade EU-kritiker är den enorma obalans i förutsättningarna till kommunikation som råder mellan förespråkare och kritiker av EU. Inte endast vad gäller debatter där ofta kritikersidan helt saknas (till exempel vid Wallströms två framträdanden i Stockholm nu i februari) utan också resursmässigt (omröstningarna om EU och EMU, där näringslivet satsade 1 000 respektive 800 miljoner och enbart på ja-sidan).

Ett ur demokratisynpunkt allvarligt problem, är den information som EU idag tystar ner. Ett veritabelt skräckscenario om vitbokens förslag till politiskt ledarskap av EU:s kommunikation förverkligas.

Hur många känner till namn som Conolly, van Buitinen, Andresen eller nu senast Tillack? Personer med oryggligt civilkurage som har avslöjat mutor, bedrägerier och svågerpolitik på högsta EU-nivå. Brutalt har EU avskedat dem – och genom sin säkerhetsorganisation OLAF – till och med förgripit sig på dem, medan de skyldiga har befordrats, och skandalerna tystats ner.

EU saknar inte alls möjligheter till information och kommunikation. EU:s problem är bristande trovärdighet. Alltför många storslagna planer har gått i stöpet. Därför misstror medborgarna de nya som kommer. Följaktligen röstade man nej till EU:s grundlag. Efter det beskedet fråntas medborgarna nu rätten till folkomröstning för att kommunicera sin uppfattning till överheten. Den rätten borde ju tvärtom ha utökats i demokratins namn!

Dagens trovärdighetskris kan inte informeras bort. Den grundlades när inför folkomröstningen 1994, medborgarna inte endast undanhölls information, utan politikerna också direkt desinformerade om EU-medlemskapets konsekvenser. Först nu avslöjas obönhörligt sanningen. Kan EU inte hantera det fundamentala misstroende som det framkallat är EU:s öde beseglat – snarare förr än senare. Därom tiger vitboken dessvärre. (inlägget även publicerat på EU2004-kommittéens hemsida)

-Björn von der Esch